San Pedro de Atacama
Kategori: På äventyr, Viña del Mar
Som sagt, förra veckan åkte jag och Gustav iväg för att äventyra i norra Chile, närmare bestämt i San Pedro de Atacama. Tidigt på torsdag morgon gav vi oss iväg till flygplatsen där vi möttes av en timmes försening på flyget. Så vi kom fram lite senare än beräknat, och eftermiddagen gick därför åt att strosa runt i den lilla staden, göra oss hemmastadda på hostelet och boka turer för de kommande dagarna.
På fredagen blev det uppstigning supertidigt för klockan sju blev vi upphämtade i en minibuss och skjutsades upp till 4120 möh där de två sjöarna Laguna Miscanti och Laguna Miñiques ligger. Vi hade hört att det skulle vara kallt, och det var det banne mig! Men vi hade sån tur med vädret under hela vår trip, strålande sol varje dag. Väl där uppe fick vi frukost, men jag mådde ganska dåligt på grund av höjden så jag njöt inte så värst av min ostmacka. Något jag däremot njöt av var utsikten. Supervackert med de blå sjöarna, snötopparna och den blå himlen. När vi var klara där uppe åkte vi vidare till Salar de Atacama (Atacamas saltöken) och Laguna de Chaxa där vi fick se massor flamingos.
Vi kom tillbaka lagom så vi hann slänga av oss långkalsongerna och äta lite lunch innan det var dags för nästa tur, denna gång till Valle de la Luna (Moon Valley). Sand och salt har formats av vind och vatten och skapat detta häftiga landskap som någon människa någon gång tyckte såg ut som månen. Vår guide var superentusiastisk och vi fick klättra både i små grottor och upp för berg.
Om vi tyckte att uppstigningen på fredagen var tidig så var det rena rama barnleken mot lördagen. 04.30 ringde väckarklockan. Dags att ta sig upp på hög höjd igen, till Geiser del Tatio på 4200 möh. När vi kom fram hade solen inte hunnit gå upp än och det var så obeskrivligt kallt. Men sjukt coolt! Vi gick runt bland gejsrar och heta källor, och när guiden frågade om vi ville bada i en av dom var jag lite tveksam först, men så bestämde vi oss för att hoppa i och det var så härligt! Efter gejsrarna åkte vi vidare till den lilla lilla byn Machuca, där det för nuvarande bor 6 personer som livnär sig på att sälja getost-empanadas och grillspett till turister.
Söndagen var hemresedag, men flyget gick inte förrän klockan kvart i sex på kvällen, så vi passade helt enkelt på att bestiga vulkanen Toco innan det. Vi blev upphämtade runt åtta-snåret och fick låna både jackor, byxor, kängor och stavar (vilket vi var väldigt tacksamma för under vandringen) och begav oss mot berget. Dock stötte vi på lite problem då vägen dit var avstängd, på obestämd tid. Men vår guide löste det smidigt genom att ta off road-"vägen" istället. Skumpigt värre men vi kom fram till slut. Vi började på ca 5200 möh och toppen var lite mer än 5700 möh. Det kanske inte låter så illa, men det är ta mig tusen det jobbigaste jag gjort. Det var massor snö, vi fick gå sicksack upp för att få fästa, luften var så tunn så efter fem meter flåsade jag som om jag hade sprungit en mil och hjärtat pumpade i racerfart samt att jag blev höjdsjuk igen och mådde både illa och hade ont i huvudet. Men inte tusan ger man upp för det, utan vi krigade på och kom till slut ut på toppen där vi belönades av en fantastisk utsikt. Som på ett vykort! Vägen ner var mycket lättare och vi kom tillbaka till vårat hostel precis i tid för att hinna med vår transfer till flygplatsen.
